Apofatik och observatörsekvivalens

Apofatik och observatörsekvivalens

I diskussioner mellan teism och ateism har jag länge haft svårt att känna mig helt hemma i någon av polerna. På senare tid har det blivit tydligare för mig att den hållning som bäst svarar mot mitt eget arbete snarare är den apofatiska.

Med apofatik menar jag här att det gudomliga inte adekvat kan fångas i positiva begrepp. Det avgörande är då inte att man lägger till ännu ett objekt i världen, tilldelat särskilda egenskaper, utan att man erkänner en principiell gräns för den typ av bestämning som sådana objekt tillåter. Det gudomliga blir därmed inte något man beskriver på samma sätt som andra ting, utan något som endast kan närmas indirekt, genom negation, återhållsamhet och rensning av otillräckliga begrepp.

Detta är ingen ny tanke. Den apofatiska traditionen har djupa rötter, från Pseudo-Dionysios till Nicolaus Cusanus och Maimonides. Det som här intresserar mig är dock inte främst traditionshistoria, utan att denna hållning visar sig passa ovanligt väl ihop med det ramverk jag själv arbetar med.

Objektivitet som det som överlever perspektivskifte

Min utgångspunkt är att modern fysik redan i praktiken arbetar med en bestämd idé om objektivitet. Objektivitet består inte i full positiv tillgång till verkligheten sådan den är i sig, utan i identifieringen av det som förblir stabilt under tillåtna förändringar av observatörsperspektiv. Det objektiva är alltså inte all möjlig beskrivning, utan den rest som återstår när perspektivbundna skillnader har filtrerats bort.

I termer av observatörsekvivalens betyder detta att den offentliga världen inte är hela verkligheten, utan det som överlever övergången från observatörsperspektiv till strukturellt innehåll. Fysikens objektivitet är därför strukturell: den fångar det som kan göras gemensamt, stabilt och offentligt, men inte utan vidare allt som är fallet.

Detta är en metodiskt återhållsam ståndpunkt. Den säger inte att endast det objektiva existerar. Den säger att det objektiva är det som kan samordnas mellan perspektiv. Fysikens styrka ligger just här: inte i att den fångar allt, utan i att den med stor precision isolerar det som överlever perspektivskiften.

Vad detta inte innebär

Av detta följer inte att fysiken är bristfällig, och inte heller att varje hänvisning till något bortom offentlig struktur därför automatiskt blir meningsfull. Tvärtom visar fysiken hur långt man kan nå genom att metodiskt begränsa sig till det som kan samordnas mellan perspektiv.

Men just därför följer inte heller att verkligheten i dess helhet utan rest kan identifieras med det som låter sig objektiveras på detta sätt. En metod som vinner sin styrka genom selektion bör inte utan vidare upphöjas till fullständig ontologi.

Ett naturligt rum för apofatik

Här öppnas, menar jag, ett naturligt rum för apofatik.

Om det gudomliga alls hör till verklighetens djupaste nivå, är det ett misstag att från början modellera det som ett objekt bland andra objekt. Ett sådant gudsbegrepp ligger redan inom samma ontologiska register som vanliga ting och hamnar därför genast i konkurrens med naturvetenskapliga beskrivningar. Där uppstår den välkända konflikten mellan en naiv teism, som hävdar ett särskilt slags entitet, och en naiv ateism, som förnekar att en sådan entitet finns.

Men de båda motpolerna delar i själva verket samma grundantagande: att Gud, om ordet alls skall ha mening, måste beteckna något som i princip kunde ha varit ett bestämbart objekt.

Den apofatiska hållningen bryter just med detta antagande. Det gudomliga förstås då inte som en postulerad sak i världen, utan som något som undandrar sig just den form av offentlig objektivering som gör fysisk kunskap möjlig. Detta är inte en invändning mot fysiken. Det är en precisering av dess räckvidd.

Strukturens gräns

Saken kan uttryckas ännu skarpare. Om objektivitet definieras genom observatörsekvivalens, då är objektiv kunskap till sin form strukturell. Den anger vad som är invariant under tillåtna transformationer. Men en sådan metod är samtidigt en reduktion: den avlägsnar det som inte kan samordnas över perspektiv. Den är därför kraftfull just därför att den är selektiv.

I mitt eget arbete har jag formulerat detta som en skillnad mellan struktur och aktualitet. Med aktualitet menar jag här helt enkelt det som faktiskt är fallet, inte bara det som kan beskrivas som offentlig invariant struktur. Om framträdelse inte utan vidare kan reduceras till struktur, följer det inte att den försvinner bara för att den offentliga strukturen tunnas ut. Snarare blir det tydligt att strukturell beskrivning och verklighetens fulla aktualitet inte utan vidare kan identifieras.

Där den positiva bestämningen når sin gräns behöver alltså inte tomhet följa. Det kan lika gärna vara där som den apofatiska intuitionen först blir filosofiskt begriplig.

Apofatik är inte bara okunskap

Här måste en möjlig missuppfattning avvisas. Apofatik är inte bara påståendet att det kanske finns sådant vi ännu inte känner till. En sådan tanke är banal. Den apofatiska hållningen är starkare än så. Den består inte bara i att erkänna en lucka i vår kunskap, utan i att ta gränsen för positiv bestämning på allvar som en disciplin.

Den säger inte: “här vet vi ännu inte tillräckligt”. Den säger: “här kan verklighetens djup inte utan förlust göras till föremål för positiv bestämning.”

Därför är apofatiken inte anti-intellektuell. Den är snarare en intellektuell askes: en vägran att förväxla det begreppsligt gripbara med det verkliga i dess fullhet.

En metodisk parallell

I en annan text har jag försökt formulera en närliggande rörelse i mer metodisk form genom att läsa Leibnizs Gudsbegrepp som ett historiskt samlingsbegrepp vars rationella kärna kan delas upp i en mindre uppsättning efterföljarpostulat: strukturell invarians, selektiv aktualitet och förstapersonsgivenhet. Poängen där är inte teologisk. Den är att visa hur ett äldre begrepp kan bevaras i rationellt innehåll utan att dess fulla teistiska paket förs över till vetenskaplig ontologi.

Det är därför jag nu ser att apofatiken inte står vid sidan av detta arbete, utan snarare svarar mot samma grundrörelse från ett annat håll. Där efterföljarpostulaten försöker precisera vad som bör bevaras begreppsligt, markerar apofatiken varför verklighetens djupaste grund inte bör väntas framträda som ännu ett objekt inom den offentliga strukturens domän.

Ingen gudsbevisning

Jag menar inte att detta bevisar Guds existens. Ett sådant påstående vore både filosofiskt och vetenskapligt ohederligt. Poängen är en annan. Observatörsekvivalens ger, enligt min mening, ett ramverk inom vilket det blir lättare att förstå varför en apofatisk hållning är mer intellektuellt hållbar än både vulgär teism och vulgär ateism.

Det gör det begripligt varför verklighetens djupaste grund, om man alls vill tala så, inte bör väntas framträda som ett positivt specificerbart objekt inom den offentliga strukturens domän.

Avslutning

I den meningen är apofatiken inte ett främmande religiöst tillägg till mitt arbete. Den framstår snarare som en naturlig fortsättning av samma metodiska återhållsamhet. Om fysiken lär oss att det objektiva är det som överlever perspektivskifte, lär den oss också indirekt att verkligheten inte utan vidare kan reduceras till just denna objektiva rest.

Apofatiken börjar där denna insikt tas på allvar även i talet om det gudomliga.