Observatörsekvivalens som apofatisk metod

Det har blivit allt tydligare för mig att observatörsekvivalens är mer än en teknisk symmetriprincip. Den har också ett apofatiskt drag: den når sitt mål genom att ta bort snarare än att lägga till.

Därmed menar jag inte att fysiken skulle vara teologi. Jag menar något mer avgränsat. I observatörsekvivalens uppnås objektivitet inte genom att fylla världen med fler metafysiska påståenden, utan genom att metodiskt avstå från allt som inte kan koordineras mellan perspektiv.

Struktur som det som överlever

Tanken är enkel i sin grundform. Om fysikens lagar skall vara gemensamma måste de kunna bäras från ett perspektiv till ett annat utan att förlora sitt innehåll. Det som återstår efter den transporten är inte ”hela verkligheten”. Det som återstår är det som överlever resan från ett perspektiv till ett annat. Och det visar sig vara struktur, inte för att världen bevisligen bara består av struktur, utan för att gemensam kunskap om naturen måste ta strukturell form.

Här öppnar sig en viktig skillnad mot två vanliga filosofiska positioner.

Ontisk strukturell realism tar ett starkare steg: från att vetenskapen fångar struktur drar den slutsatsen att struktur är ontologiskt primär. Fysikalismen gör ett besläktat övertramp: från fysikens framgång till tesen att allt som existerar ytterst är fysiskt. Båda säger mer än vad den vetenskapliga metoden själv kan bära. De tränger sig in på mark där metodens egen disciplin inte längre ger fotfäste.

Epistemisk strukturell realism är försiktigare. Den hävdar inte att verkligheten uttöms av struktur, bara att det är strukturen som vetenskapen kan fixera som objektivt innehåll. Observatörsekvivalens ger, som jag ser det, en djupare grund för just denna försiktighet. Det strukturella i fysiken är inte bara det som råkar överleva när teorier byts ut mot nya. Det är det som över huvud taget kan bli gemensamt, det som håller när man översätter mellan perspektiv.

Här syns det apofatiska draget tydligt. Det gemensamt vetbara nås inte genom att stapla fler metafysiska lager, utan genom att skala bort det som inte kan bäras mellan perspektiv.

Antipositivism med släktskap

Mitt ramverk är i grunden antipositivistiskt, men det har ändå ett visst släktskap med positivismen. Även positivismen har ett subtraktivt drag: den vill skära bort sådant som inte kan rättfärdigas vetenskapligt. I den meningen rör sig observatörsekvivalens i samma riktning, bort från metafysiskt överskott. Men grunden för subtraktionen är en annan.

Vissa former av positivism och empirism söker en grund i det omedelbart givna, i sinnesdata eller direkt erfarenhet. Observatörsekvivalens gör inte det. Den skär inte ner till det subjektivt givna utan till det som överlever översättning mellan subjekt. Objektivitetens prövosten är inte ”kan det ges i erfarenhet?” utan ”kan det koordineras mellan perspektiv?”

Släktskapet med positivismen är alltså verkligt, men begränsat. Det ligger i den asketiska gesten, i viljan att skala bort sådant som metoden inte bär. Men där positivismen ofta söker det sista fotfästet i det givna, söker observatörsekvivalensen det i det gemensamma.

Två Wittgenstein

Det finns också en beröringspunkt med Wittgenstein, eller rättare sagt med två olika Wittgenstein.

Den tidige Wittgenstein menade att formen inte är ett faktum bland andra utan det som sätter gränsen för vad som kan sägas. På liknande sätt är villkoren för gemensam fysik inte ytterligare empiriska påståenden; de avgränsar vad som över huvud taget kan ges en gemensam framställning.

Den sene Wittgenstein ger en annan resonansbotten. Hos honom är mening inte grundad i enskild omedelbarhet utan i det som kan hållas fast inom gemensam, regelstyrd praxis. På samma sätt kan fysikens objektivitet inte vila på ett enskilt perspektiv. Den måste vara förankrad i det som håller när perspektiv översätts till varandra.

Parallellen skall inte drivas för långt. Observatörsekvivalens är inte Wittgensteins filosofi. Men den rör sig i ett närliggande landskap, där gränsen för vad som kan ges en gemensam form inte är ett misslyckande utan en disciplin.

Metodens gräns

Om man tar denna apofatiska metod på allvar måste man också fråga vad som faller bort. När fysiken rör sig från det enskilda perspektivet till den gemensamma strukturen utelämnas oundvikligen det som gör perspektivet till just ett perspektiv: att världen ges på ett visst sätt för någon. Metoden avstår från detta för att rädda det som kan bäras gemensamt.

Men att den delbara strukturen har en gräns betyder inte att verkligheten tar slut där. Det betyder att den gemensamma fysikens metod har nått sin gräns.

Det är därför jag tror att observatörsekvivalens i grunden är mer än en symmetriprincip. Den uttrycker en metodisk askes. Den säger inte allt om verkligheten, men den säger något viktigt om vad gemensam fysik måste vara, och varför dess innehåll tar strukturell form.