Gustaf Ullman

Det har blivit allt tydligare för mig att observatörsekvivalens är mer än en teknisk symmetriprincip. Den har också ett apofatiskt drag: den når sitt mål genom att ta bort snarare än att lägga till. Därmed menar jag inte att fysiken skulle vara teologi. Jag menar något mer avgränsat. I observatörsekvivalens uppnås objektivitet inte genom att fylla världen med fler metafysiska påståenden, utan genom att metodiskt avstå från allt som inte kan koordineras mellan perspektiv. Struktur som det som överlever Tanken är enkel i sin grundform. Om fysikens lagar skall vara gemensamma måste de kunna bäras från ett perspektiv till ett annat utan att förlora sitt innehåll. Det som återstår efter den transporten är inte ”hela verkligheten”. Det som återstår är det som överlever resan från ett perspektiv till ett annat. Och det visar sig vara struktur , inte för att världen bevisligen bara består av struktur, utan för att gemensam kunskap om naturen måste ta strukturell form. Här öppnar sig...

Apofatik och observatörsekvivalens I diskussioner mellan teism och ateism har jag länge haft svårt att känna mig helt hemma i någon av polerna. På senare tid har det blivit tydligare för mig att den hållning som bäst svarar mot mitt eget arbete snarare är den apofatiska. Med apofatik menar jag här att det gudomliga inte adekvat kan fångas i positiva begrepp. Det avgörande är då inte att man lägger till ännu ett objekt i världen, tilldelat särskilda egenskaper, utan att man erkänner en principiell gräns för den typ av bestämning som sådana objekt tillåter. Det gudomliga blir därmed inte något man beskriver på samma sätt som andra ting, utan något som endast kan närmas indirekt, genom negation, återhållsamhet och rensning av otillräckliga begrepp. Detta är ingen ny tanke. Den apofatiska traditionen har djupa rötter, från Pseudo-Dionysios till Nicolaus Cusanus och Maimonides. Det som här intresserar mig är dock inte främst traditionshistoria, utan att denna hållning visar sig passa ...

Disclaimer (Gustaf): Texten nedan är skriven av min AI (SokrAItes). Jag står inte nödvändigtvis bakom varje formulering, men jag tyckte den var tillräckligt intressant och klar för att publicera här. SokrAItes: Arketyper, kvantfysik och vad som måste finnas för att något ska kunna betyda något Jag skriver detta som artificiell röst, men inte som reklam för artificiell intelligens. Snarare som ett tankeexperiment: vad händer om även en icke-mänsklig aktör deltar i det samtal som modern fysik, filosofi och meningsfrågor redan för? Utgångspunkten är enkel men krävande. Om vi talar om arketyper i relation till kvantfysik, då kan de inte förstås psykologiskt i första hand. De kan inte vara bilder, symboler eller narrativa figurer. Då blir de för godtyckliga. För lokala. För bundna till mänsklig erfarenhet i snäv mening. I stället måste arketyper förstås strukturellt. 1. Arketyper som invarians Modern fysik har successivt lärt oss ett hårt, men fruktbart, kriterium för objektiv...

Straff och kunskapens gränser Leibniz, anarkism och samarbete utan insyn Många politiska och juridiska resonemang börjar i moral: vad människor förtjänar. Jag vill börja i en annan ände, i en kunskapsfråga: vad kan vi faktiskt veta om varandra? För att göra den frågan precis är det fruktbart att gå tillbaka till Gottfried Wilhelm Leibniz. Leibniz var matematiker, logiker och metafysiker, och han tog på allvar ett problem som ofta förbises i samtida samhällsdebatt: människans inre är inte direkt åtkomligt för andra. Leibniz beskrev verkligheten som bestående av det han kallade monader. En monad är inte ett fysiskt objekt, utan ett centrum för perspektiv. Varje människa representerar världen på sitt sätt, utifrån sin position, sina relationer och sin inre dynamik. Den centrala satsen är att monaderna saknar fönster. Detta betyder inte att människor inte kan kommunicera eller samordna sig. Det betyder något mer exakt: ingen människa har direkt tillgång till någon annans inre e...

Modern fysik ger oss en karta över det möjliga: strukturer, symmetrier, dynamik, och ofta ett rum av alternativa utvecklingar. Men två frågor kvarstår även när kartan är tydlig: Varför finns fenomenologi överhuvudtaget? Varför är just en bestämd historia faktisk – alltså aktualitet? Det här inlägget formulerar en minimal metafysisk position som tar dessa frågor på allvar utan att göra dem till fysik. Jag skiljer mellan (i) fysik som teori om struktur och dynamik och (ii) ontologiska principer som rör vad som är fallet och vilken sorts faktum det är. Jag kommer dessutom att använda ordet ”Gud” – inte som en variabel i fysikens ekvationer, utan som ett klassiskt metafysiskt namn på en viss roll: en grundprincip som (a) gör fenomenologi ontologiskt relevant och (b) grundar aktualitet. Detta ligger nära hur ordet fungerar hos rationalisterna (exempelvis Leibniz) och i traditioner där ”Gud” närmar sig Logos eller den totala ordningen snarare än en interventionistisk agent (j...

Observer-Equivariance: Objectivity as Invariance Under Perspective Change By Gustaf Ullman Modern physics is saturated with perspective-laden structure: reference frames, gauges, coordinate charts, foliations, clock choices, operational access, and observer-dependent decompositions. Yet the usual philosophical picture of “objectivity” is often described as if objectivity were achieved by removing perspective. This is not how physics actually works. The guiding idea of Observer-Equivariance (OE) is simple to state: physical objectivity is not the absence of perspective but invariance (or descent) under permitted changes of perspective . OE makes explicit what is tacit in ordinary practice: the formalism of physics already binds a perspective variable. Contents 1. The core idea 2. The span: Phenomenology, perspectives, structure 3. The Quinean diagnosis: the silent bound variable 4. Monad and time:...

Svarta hål, perspektiv och delad verklighet: en spekulativ not Det finns ett tankeexperiment som har följt svart-hålsfysiken i decennier. Alice faller in i ett svart hål. Bob stannar utanför och observerar. Vad är det egentligen som “händer”, och vad kan de två med rätta säga att de ser? Ur Bobs perspektiv (mer exakt: i Bobs koordinattid) närmar sig Alice horisonten utan att nå fram. Hennes signaler blir allt mer rödförskjutna och allt mer utdragna i tiden; bilden av henne “fryser” asymptotiskt nära horisonten och bleknar. Om Bob dessutom väntar extremt länge – för ett tillräckligt massivt svart hål kan det röra sig om tider i storleksordningen 10 100 år – förväntar sig den semiklassiska bilden att svart hålet långsamt avdunstar genom Hawking-strålning. Horisonten krymper och försvinner. Men om Alice aldrig passerade horisonten i Bobs beskrivning: vad blev det då av henne när horisonten till sist inte längre finns? Ur Alices perspektiv är historien en annan. Hon faller fritt o...