Maktens lokala kartor: politikens anarkistiska gräns

Detta är en sonderande politisk-filosofisk analogi som tillämpar observer-ekvivarians utanför fysiken. Den lånar en av ramverkets grundidéer – att perspektiv inte kan avskaffas men att påståenden kan prövas genom hur de transformeras mellan perspektiv – och förenar den med normativa premisser som inte följer ur formalismen.

Jag skriver sällan offentligt om politik. Inte därför att jag saknar politiska uppfattningar – jag betraktar mig själv som anarkist – utan därför att politiska samtal lätt förändrar karaktär när flera ideologiska språk möts i samma rum.

En och en kan jag tala med en socialist om kapitalets makt, med en liberal om statens och med en nationalist om främmande herravälde och nationellt självbestämmande. När alla hör samma resonemang samtidigt uppstår lätt ett märkligt missförstånd. Kritik av den ena maktstrukturen uppfattas som ett försvar för den andra. Den som kritiserar kapitalet antas försvara staten. Den som kritiserar staten antas försvara kapitalet. Den som talar om nationellt självbestämmande antas försvara allt som görs i nationens namn.

På senare tid har jag börjat undra om denna svårighet säger något om själva politikens struktur. Kanske fungerar de politiska traditionerna som olika lokala kartor över dominans. Varje karta visar vissa maktförhållanden med hög upplösning och lämnar andra i skugga. Kanske återkommer i många av dessa traditioner ett anarkiskt moment: motståndet mot att en viss makt gör anspråk på att styra i det självbestämmande subjektets namn.

Har varje politisk tradition en anarkistisk gren?

Min första formulering var att varje politisk tradition tycks ha en anarkistisk gren. Vänstern har sina anarkister, liberalismen sitt libertarianska gränsområde, feminismen anarkafeministiska strömningar och ekologiska rörelser decentralistiska och ekoanarkistiska former. Till och med i nationalistiska och monarkistiska föreställningsvärldar finns antistatliga randfenomen. Men som idéhistorisk tes blir detta för starkt. Alla traditioner har inte en etablerad anarkistisk underavdelning, och ordet anarkism kan inte tänjas hur långt som helst utan att förlora sin betydelse. Auktoritära rörelser kan tala om frihet och självbestämmande samtidigt som de öppet underordnar vissa människor under andra.

En försiktigare och mer intressant hypotes är därför denna:

Många politiska traditioner innehåller ett anarkiskt moment: en punkt där de vägrar erkänna en viss maktordnings rätt att styra. De skiljer sig åt genom vem som ska vara självbestämmande, vilken makt som uppfattas stå i vägen och vilken motmakt som får skapas för att undanröja den.

Det anarkiska momentet är alltså inte nödvändigtvis en organisation, en ideologisk etikett eller ett färdigt samhällsprogram. Det är den återkommande impulsen att säga: du får inte bestämma över oss enbart därför att du råkar ha makten att göra det.

Vem är ”självet” i självstyret?

Det är frestande att säga att människor ytterst vill bestämma över sig själva. Som allmän psykologisk tes är det för enkelt. Människor söker också trygghet, gemenskap, kontinuitet och ordning, och vi överlåter ständigt beslut till andra. Men politiska traditioner legitimerar sig ofta genom någon föreställning om självstyre. Den verkligt politiska frågan blir då: vem är det själv som ska styra sig självt?

• För liberalismen är det politiska subjektet i första hand individen.
• För socialismen kan det vara arbetarna, klassen eller den demokratiska gemenskapen.
• För feminismen är det de vilkas handlingsutrymme formats av könade och patriarkala maktrelationer.
• För nationalismen är subjektet folket eller nationen.
• För lokalistiska och federalistiska traditioner kan det vara kommunen, lokalsamhället eller den frivilliga sammanslutningen.

Samma formel – vi ska styra oss själva – kan därför användas för mycket olika och ibland motsatta projekt. Pronomenet vi byter omfång.

Det skapar konflikter mellan skalor. Ett folk kan befria sig från ett imperium och samtidigt låta sin majoritet härska över en minoritet. En stat kan skydda en arbetstagare mot en arbetsgivares godtycke och samtidigt bygga upp en byråkrati som den enskilde har svårt att påverka. En äganderätt kan skydda individen mot statlig konfiskation och samtidigt ge ägaren makt över människor som är materiellt beroende av tillgången till arbete eller bostad.

Självbestämmande på en nivå garanterar alltså inte självbestämmande på en annan. Den som säger att ”folket” ska bestämma måste fortfarande svara på vilka som räknas till folket, hur oenighet inom folket ska hanteras och vad som händer med dem som inte identifierar sig med majoritetens projekt.

Maktens lokala kartor

De stora politiska traditionerna kan mot denna bakgrund läsas som olika kartor över dominans. Kartorna är inte godtyckliga. De kan registrera verkliga och allvarliga former av beroende. Men ingen karta är automatiskt fullständig.

Detta är idealtyper och betoningar, inte definitioner. Liberaler kan kritisera privat makt och socialister statlig makt. Staten och kapitalet är inte heller två helt separata maskiner: staten upprätthåller egendomsordningar och marknader, samtidigt som ekonomisk makt påverkar staten. Kartorna visar därför delvis överlagrade relationer, inte var sitt isolerat område.

De följande kartorna är endast ett urval; även ekologisk, religiös och konservativ maktkritik skulle kunna kartläggas.

Den socialistiska kartan

Socialistiska traditioner gör ekonomisk makt synlig. Ett anställningsavtal kan vara juridiskt frivilligt och ändå ingå i en struktur där parterna har mycket olika möjligheter att säga nej. Ägande är då inte bara ett skydd för personlig frihet utan också en institution som fördelar beslutanderätt, risker och beroenden. Kapitalismen kritiseras därför inte enbart för ojämlika utfall utan för att den kan låta privata aktörer kontrollera villkoren för andras liv.

Denna karta riskerar i sin tur att bli blind för den makt som samlas i staten, partiet eller den administrativa apparaten när dessa görs till motvikt mot kapitalet. Den socialistiska anarkismen uttrycker just en vägran att låta kritiken av privat makt ge offentlig makt immunitet.

Den liberala och libertarianska kartan

Liberalismen har många former och är inte generellt statsfientlig. Men dess radikala och libertarianska sida gör statens tvång synligt: lagar gäller även den som inte samtycker, skatter tas ut under hot om sanktioner och staten gör anspråk på en särställning i fråga om legitimt våld. Från detta perspektiv är den avgörande frågan vem som har rätt att tvinga individen och på vilka grunder.

Denna karta riskerar däremot att behandla privat makt som icke-makt bara därför att den förmedlas genom ägande och avtal. Om frivillighet bedöms enbart utifrån avtalets juridiska form kan materiellt beroende, monopol och stora skillnader i förhandlingsstyrka försvinna ur bilden.

Den feministiska kartan

Feministisk maktkritik har visat att dominans inte bara finns i staten och ekonomin. Den kan vara inbyggd i familjen, sexualiteten, arbetsdelningen, språket och föreställningen om vad som räknas som normalt. Därmed ifrågasätts gränsen mellan det offentliga och det privata: det som ser ut som en privat relation från ett perspektiv kan vara en del av ett stabilt socialt maktmönster från ett annat.

Den feministiska kartan är särskilt viktig för den bredare tesen, eftersom den visar att makt inte alltid har ett tydligt centrum. En ordning kan reproducera sig genom vanor, förväntningar och sociala kostnader även när ingen enskild härskare har konstruerat den.

Den nationalistiska kartan

Nationalismens emancipatoriska sida gör främmande herravälde synligt. Ett folk som styrs av ett imperium eller en kolonialmakt kan kräva att självt få bestämma formerna för sitt gemensamma liv. Nationellt självbestämmande uttrycker då en tanke som strukturellt liknar den individuella autonomins: utomstående ska inte ensidigt bestämma över dem som måste leva med besluten.

Men nationalismen är inte därför en form av anarkism. Historiskt har nationalism tvärtom ofta varit statsbyggande och centraliserande. Den nationella kartans blinda fläck uppstår när folket behandlas som om det hade en enda röst. Den stat som befriar nationen från en yttre överhet kan bli en inre överhet över minoriteter, lokalsamhällen och avvikande individer.

Den anarkistiska kartan

Anarkismen försöker vidga maktkritiken till själva auktoritetens anspråk på legitimitet. Staten, kapitalet, patriarkatet och andra hierarkier kan alla bli föremål för kritik. Men inte heller den anarkistiska kartan är fullständig. Formella hierarkier kan ersättas av informell makt genom pengar, karisma, våldskapacitet, kunskapsövertag eller social utfrysning. En grupp kan sakna ledare på papperet och ändå styras av dem som sätter dagordningen eller kontrollerar tillgången till information.

Jo Freeman kallade denna mekanism strukturlöshetens tyranni: frånvaron av formell struktur kan dölja en informell elit snarare än avskaffa makten.

Om anarkismen ska vara mer än en kritik av synliga institutioner måste den därför också kunna identifiera makt som inte bär uniform, titel eller ämbete.

Makt är inte detsamma som dominans

Det vore ett misstag att därifrån dra slutsatsen att all makt, alla asymmetrier och alla institutioner är förtryckande. Människor är beroende av varandra. Undervisning, omsorg, medicinsk expertis och gemensam samordning innehåller ofta asymmetrier utan att för den skull vara former av herravälde. Institutioner kan begränsa vissa handlingar och samtidigt göra andra friheter möjliga.

Här erbjuder den republikanska traditionens begrepp icke-dominans en användbar brygga. Frihet betyder då inte enbart frånvaro av faktisk inblandning. Den som lever beroende av en välvillig herre är fortfarande ofri, eftersom välviljan kan dras tillbaka. Det avgörande är om någon annan har en godtycklig eller okontrollerad makt att ingripa i ens liv.

Ur detta perspektiv blir frågan inte bara om makt finns, utan hur den är strukturerad:

• Är den synlig?
• Är den bunden av regler som de berörda kan känna till?
• Kan den granskas och bestridas?
• Kan ett delegerat mandat återkallas?
• Har den underordnade verkliga möjligheter att lämna relationen?
• Kan de berörda påverka de regler som påverkar dem?

Insyn, bestridande och återkallelse avskaffar inte maktrelationens riktning, men de skapar institutionella återvägar för dem som träffas av besluten. Med ett försiktigt matematiskt språk påminner dessa om partiella inverser: begränsade möjligheter att korrigera eller upphäva maktens verkan, inte en full symmetri mellan parterna. Ett överklagande återställer exempelvis inte nödvändigtvis ursprungsläget och är därför ingen invers i strikt mening.

Detta gör icke-dominans starkare än den enkla idén att var och en ska lämnas i fred. Ibland krävs gemensamma institutioner för att hindra privata aktörer från att bli herrar. Men samma institutioner måste själva hindras från att bli okontrollerade herrar.

Observer-ekvivarians som översättningsprotokoll

I fysiken har jag formulerat observer-ekvivarians som tanken att objektivitet inte kräver frånvaro av perspektiv. Objektivt innehåll är i stället det som kan bevaras eller transformeras koherent mellan admissibla perspektiv. Jag har tidigare beskrivit den grundidén mer konkret i ”Observatörsekvivalens i praktiken” (den äldre titeln använder ekvivalens, medan ramverkets mer precisa term är observer-ekvivarians).

Den politiska tillämpningen är en analogi och en filosofisk utvidgning, inte en härledning. Politiska ideologier är inte observatörer i den fysikaliska formalismens mening. Det är människor och grupper som har erfarenheter, handlingsmöjligheter och beroenden. Ideologierna formar däremot vad som framträder som relevant i deras lokala beskrivningar: vilken sorts makt de först lägger märke till, vad de räknar som frivillighet och vem de uppfattar som politiskt subjekt.

En ideologi är samtidigt mer än en passiv lins. Den värderar, mobiliserar och bidrar till att skapa institutioner, identiteter och intressen. Liknelsen med ett koordinatsystem får därför inte tas bokstavligt. En politisk karta kan vara selektiv men sann; den kan också vara felritad eller själv bidra till att omforma det landskap som den säger sig beskriva. James C. Scotts analys av statlig läsbarhet ger ett konkret exempel: för att göra samhället administrativt hanterbart förenklar staten det, varefter förenklingen kan börja omforma den verklighet som först skulle beskrivas.

Ett observer-ekvivariant politiskt arbetssätt skulle därför inte söka en neutral utsiktspunkt ovanför alla konflikter. Det skulle fråga hur en beskrivning förändras när vi förflyttar oss mellan de berördas perspektiv – och vad som inte får tappas bort i översättningen.

Ett anställningsavtal kan exempelvis beskrivas som ett frivilligt utbyte från ett rättsligt-liberalt perspektiv och som en beroenderelation från ett socialistiskt perspektiv. En feministisk analys kan samtidigt visa hur omsorgsansvar och könade förväntningar påverkar vem som i praktiken kan tacka nej. Uppgiften är inte att rösta fram en majoritetsbeskrivning eller mekaniskt ta ett genomsnitt. Frågan är vilken verklig struktur varje beskrivning registrerar och hur dessa strukturer hänger samman.

Det observer-ekvivarianta kravet blir då att söka en gemensam beskrivning där de relevanta följderna för de berörda förblir synliga efter perspektivbytet. Om beskrivningen faktiskt är sann måste fortfarande avgöras genom empirisk och argumentativ prövning.

Ett koordinatbyte i fysiken suddar inte ut en verklig asymmetri; det gör det möjligt att uttrycka samma asymmetri från flera håll. På motsvarande sätt får en politisk perspektivtransformation inte förvandla en faktisk skillnad i makt till en skenbar balans mellan ”två berättelser”. Perspektivsymmetri är inte detsamma som symmetri i makt, kunskap eller ansvar.

Perspektivbyten är inte maktrelationer

Här måste den matematiska analogin hanteras varsamt. Admissibla perspektivbyten kan i mitt formella ramverk organiseras som en gruppoid: en meningsfull transport mellan perspektiv förutsätter också en väg tillbaka. I politiken är detta på sin höjd en idealisering; översättningar kan vara ofullständiga, omstridda och ibland omöjliga. Verkliga maktrelationer är däremot ofta riktade och icke-reciproka. En myndighet kan fatta beslut om en människa som hon inte kan fatta om myndigheten; en arbetsgivare kan kontrollera tillgången till arbete utan att arbetstagaren har motsvarande kontroll. Själva maktnätverket bör därför inte modelleras som en gruppoid. Asymmetri är inte automatiskt förtryck, men blir en kandidat till dominans när en aktör varaktigt kan minska en annans handlingsutrymme utan motsvarande insyn, kontroll eller möjlighet till bestridande.

Admissibiliteten och gränsdragningsproblemet

I den fysikaliska formalismen ingår klassen av admissibla perspektiv och perspektivbyten i teorins data. I politiken finns ingen motsvarande oomstridd avgränsning. Vilka får räknas som perspektivbärare, och vilka andra måste ändå omfattas av prövningen? Ska den begränsas till nu levande vuxna individer, eller måste också barns och djurs erfarenheter, framtida generationers livsvillkor, sammanslutningar och kollektiv som ”folket” föras in?

Här måste tre saker hållas isär: att bära ett perspektiv, att vara normativt berörd och att legitimt kunna företrädas. Barn, framtida generationer, djur och kollektiv kan beröras utan att på samma sätt kunna uppträda som en enhetlig politisk agent. Även ordet berörd kräver både empiriska bedömningar av verkningar och normativa bedömningar av vilka verkningar som ger politisk ställning.

I demokratiteorin är detta känt som gränsdragningsproblemet (the boundary problem). Ivor Jennings fångade den logiska cirkeln redan 1956: ”The people cannot decide until someone decides who are the people.” Den nationalistiska kartans nation kan förstås som ett historiskt inflytelserikt svar på frågan om vilka som utgör folket – men just därför återkommer också frågan om dem som gränsen utesluter.

Min normativa premiss ligger nära, men sammanfaller inte helt med, den så kallade all affected interests-principen, enligt vilken alla vars intressen påverkas bör ha inflytande över beslutet. En rivaliserande all subjected-princip, preciserad av Arash Abizadeh, utgår i stället från alla som är underkastade den politiska makten eller dess bindande regler. Skillnaden speglar de tidigare kartorna: den libertarianska kartan gör underkastelsen under tvång synlig, medan den socialistiska också uppmärksammar materiella beroenden och konsekvenser. Min formulering avgör inte i sig om alla berörda ska ha samma formella beslutanderätt, men kräver att deras livsvillkor räknas in och att formerna för deras representation kan granskas.

Gränsdragningsproblemet är kanske den politiska analogins svåraste öppna problem. Översättningsprotokollet kan inte genom en enkel definition lösa den gränsdragningsfråga som det ska hjälpa oss att pröva. Vad analogin kan tillföra är det reflexiva kravet att admissibilitetens gräns görs synlig, motiveras och förblir möjlig att bestrida och revidera. När ett perspektiv inte kan artikuleras direkt uppstår dessutom frågan vem som får företräda det och hur denna representation kan granskas.

En särskilt djup form av makt uppstår därför när någon inte bara kontrollerar besluten och reglerna för hur situationen får beskrivas, utan även vilka perspektiv som över huvud taget får räknas som admissibla. Den dominerades erfarenhet kan då avfärdas som irrelevant, okunnig eller privat redan innan den fått träda in i den gemensamma prövningen. Maktstrukturen kontrollerar i sådana fall även översättningen mellan perspektiven – och vilka som får finnas med i atlasen. Detta ligger nära Miranda Frickers begrepp epistemisk orättvisa, särskilt hermeneutisk orättvisa, där brister i gemensamma tolkningsresurser kan göra betydelsefulla erfarenheter svåra att förstå och uttrycka.

Perspektivpluralism är inte relativism

Att alla berördas livsvillkor måste räknas in i prövningen innebär inte att alla uppfattningar som förs fram i deras namn är lika sanna eller moraliskt likvärdiga. En lokal karta kan innehålla sakfel, dölja sina egna förutsättningar eller vägra erkänna andra människor som politiska subjekt. Ett förtryckande systems självbeskrivning kan vara viktig för att förklara hur systemet fungerar utan att dess rättfärdigande därmed får samma normativa tyngd som de underordnades anspråk på fullvärdig status.

Det är därför anspråk och beskrivningar – inte personer som sådana – som måste klara prövningen. De ska vara mottagliga för fakta, redovisa vilka de räknar som perspektivbärare, berörda och legitima företrädare samt tåla att samma måttstock tillämpas när maktens riktning byts.

Här krävs också en normativ princip som inte följer ur observer-ekvivarians ensam. Min egen normativa premiss kan formuleras så här:

Ingen agents anspråk får ges avgörande vikt enbart på grund av agentens maktställning. Alla vars livsvillkor varaktigt påverkas av en maktordning måste räknas in i prövningen. De som själva kan delta ska ha robusta möjligheter att granska, bestrida och påverka den; när detta inte är möjligt måste både representationen och påståendena om deras intressen kunna granskas.

Utan en sådan tilläggsprincip skulle även ett förtryckande system kunna beskrivas koherent från flera perspektiv. Koherens är inte detsamma som rättvisa. Observer-ekvivarians bevisar därför inte anarkismen; den kan högst bidra med en struktur för hur politiska anspråk ska jämföras och transporteras.

Den anarkistiska gränsen

Det är nu möjligt att precisera vad jag menar med en politisk traditions anarkistiska gräns. De emancipatoriska traditioner och strömningar som jag har diskuterat identifierar en makt de vill begränsa och legitimerar vanligen någon form av motmakt för att göra det. Deras anarkistiska gräns nås när de riktar sin egen kritik också mot den motmakt de själva vill skapa.

Gränsen kräver inte att all motmakt upplöses. Den kräver att motmakten inte undantas från den princip som legitimerade den.

• Socialisten måste fråga när staten, partiet eller förvaltningen själv blir en härskande klass.
• Libertarianen måste fråga när ägande, monopol och materiellt beroende gör den juridiska frivilligheten tom.
• Nationalisten måste fråga när det befriade folket förvandlas till någon annans överhet.
• Anarkisten måste fråga när den formellt ledarlösa gruppen styrs av informella eliter som ingen kan ställa till svars.

Detta innebär inte någon mystisk bevarandelag för makt. Det är inte sant att varje avskaffad maktstruktur automatiskt ersätts av en lika stark ny. Vissa institutionella förändringar minskar faktiskt dominansen. Påståendet är bara att ingen motmakt bör betraktas som oskyldig enbart därför att den skapades i frigörelsens namn.

Det anarkiska momentet är i denna mening inte bara ännu en karta över vilken makt som är farlig. Det är reflexivitetskravet att varje emancipatorisk karta också riktas mot den motmakt som den själv gör legitim.

Anarkomonarkin som gränsfall

Det märkligaste gränsfallet är kanske anarkomonarkin. Vid första anblick är ordet en självmotsägelse: anarkism förknippas med kritik av hierarki och monarki med en ensam monark, vars ställning vanligen är ärftlig. I ett brev till sin son Christopher 1943 skrev J. R. R. Tolkien att hans politiska uppfattningar alltmer lutade åt filosofisk anarki eller ”okonstitutionell” monarki. Ordet eller är viktigt: Tolkien formulerade inget system som han kallade anarkomonarkism. Den kung han skisserade var framför allt en personlig motbild till den abstrakta staten; brevet tillskriver honom dock åtminstone makten att avskeda sin vizir. David Bentley Hart använde senare beteckningen om denna paradox och har därefter betonat att hans essä var en satirisk kommentar, inte ett detaljerat regeringsprogram.

Som eget arketypiskt tankeexperiment kan anarkomonarkin förstås som bilden av en ”folkkung” som personifierar gemenskapen utan att administrera människors liv, medan lokala gemenskaper i stor utsträckning styr sig själva. Jag använder här ”folkkung” som en bild, inte som ett etablerat fackbegrepp. Anarkomonarkin bör inte heller framställas som nationalismens etablerade anarkistiska gren; nationalismens tydligaste anarkiska moment ligger i kravet på självbestämmande gentemot imperier och främmande styre.

Paradoxen kollapsar så snart kungen får en godtycklig och oåtkomlig tvångsmakt. Då har den opersonliga byråkratins herravälde inte avskaffats utan endast ersatts av en personlig herre. Som gränsfall är anarkomonarkin därför intressant mindre som lösning än som fråga: är all auktoritet dominans, eller kan symbolisk och personifierande auktoritet skiljas från makten att befalla?

Varför jag helst talar politik en och en

Jag kan nu formulera min egen vana på ett tydligare sätt. När jag talar med en person i taget kan samtalet börja vid den maktstruktur som just den personen redan ser. Med socialisten kan jag börja i kapitalets makt. Med liberalen kan jag börja i statens. Med nationalisten kan jag börja i frågan om vem som har rätt att tala och besluta i ett folks namn.

Detta behöver inte innebära att jag säger oförenliga saker till olika människor. Men ett observer-ekvivariant samtal ställer ett strängt krav: de lokala formuleringarna måste vara kompatibla där perspektiven överlappar. Om jag till slut försvarar staten inför socialisten och förnekar statens legitimitet inför liberalen utan att kunna redogöra för transformationen mellan påståendena, har jag inte översatt samma tanke. Jag har bara anpassat mitt budskap efter åhöraren.

Översättning är inte heller centrism. Målet är inte att placera sig på samma avstånd från alla eller anta att sanningen alltid ligger mitt emellan. Vissa maktdiagnoser kan vara falska, vissa institutioner mer förtryckande än andra och vissa perspektiv moraliskt oacceptabla. Kravet är bara att kritik av en maktstruktur inte obemärkt ska förvandlas till immunitet för en annan.

En offentlig text kan kanske göra det som de enskilda samtalen hittills har gjort var för sig: låta de olika kartorna träda in i samma rum utan att genast reduceras till partisymboler.

Politik utan ett privilegierat perspektiv

Den politiska tillämpningen av observer-ekvivarians leder inte till ett färdigt partiprogram. Den talar inte om exakt vilka institutioner som ska finnas, hur stora gemenskaper bör vara eller hur konflikter mellan individuell, lokal och nationell autonomi slutligen ska lösas. Den garanterar inte heller att alla perspektiv kan fogas samman till en harmonisk helhet.

Ett samhälle blir då ett slags sammanfogningsproblem: hur kan lokala former av självstyre bilda en gemensam ordning utan att den globala ordningen blir en ny suverän över de delar den skulle samordna? Federation, subsidiaritet och återkallelig delegation kan vara möjliga svar, men de följer inte automatiskt ur ramverket och måste själva prövas mot nya former av dominans.

Med ett lika försiktigt lån från descent-språket kan suveränens frestelse beskrivas som att en lokal karta gör anspråk på att vara hela atlasen – som om en global sektion kunde deklareras innan de lokala beskrivningarnas limningsvillkor hade prövats.

Kanske är anarkismens djupaste bidrag inte bilden av ett samhälle utan struktur. Det är kravet att ingen struktur ska undantas från frågan om hur den ser ut från de människors perspektiv som måste leva under den.

Frågan är därför inte bara: Vilken makt vill du angripa?

Den svårare frågan är: Kan den frihet du försvarar fortfarande beskrivas som frihet när dess faktiska kostnader och beroenden för de andra berörda räknas in?

Referenser och vidare läsning

1. Andrew Fiala, ”Anarchism”, Stanford Encyclopedia of Philosophy. Översikt över anarkismens skepsis mot auktoritet, makt och politisk legitimitet.
2. Pablo Gilabert och Martin O’Neill, ”Socialism”, Stanford Encyclopedia of Philosophy. Behandlar bland annat socialistiska invändningar mot kapitalistiska egendomsrelationer, frihet och dominans.
3. Bas van der Vossen och Billy Christmas, ”Libertarianism”, Stanford Encyclopedia of Philosophy. Översikt över libertariansk frihets- och statskritik.
4. Amy Allen, ”Feminist Perspectives on Power”, Stanford Encyclopedia of Philosophy. Översikt över feministiska analyser av dominans, patriarkat och relationen mellan makt över andra och förmågan att handla.
5. David Miller, ”Nationalism”, Stanford Encyclopedia of Philosophy. Diskuterar nationen som politiskt subjekt och villkoren för nationellt självbestämmande.
6. José A. Gutiérrez och Ruth Kinna, ”Introduction. Anarchism and the national question—historical, theoretical and contemporary perspectives”, Nations and Nationalism 29(1) (2023), 121–130. Introducerar den komplicerade historiska relationen mellan anarkism, nationell frigörelse och nationalism.
7. Frank Lovett, ”Republicanism”, Stanford Encyclopedia of Philosophy. Presentation av frihet som icke-dominans och av skillnaden mellan faktisk icke-inblandning och oberoende från godtycklig makt.
8. Ruth Kinna och Alex Prichard, ”Anarchism and non-domination”, Journal of Political Ideologies 24:3 (2019), 221–240. Jämför den klassiska anarkistiska dominanskritiken med den nyrepublikanska traditionen.
9. Ivor Jennings, The Approach to Self-Government (Cambridge University Press, 1956), 56. Formulerar i en enda mening den paradox som senare kom att kallas demokratiteorins gränsdragningsproblem.
10. Frederick G. Whelan, ”Prologue: Democratic Theory and the Boundary Problem”, i J. Roland Pennock och John W. Chapman (red.), Liberal Democracy: NOMOS XXV (New York University Press, 1983), 13–47. Den klassiska formuleringen av demokratiteorins problem att avgränsa det folk som ska fatta de demokratiska besluten.
11. Robert E. Goodin, ”Enfranchising All Affected Interests, and Its Alternatives”, Philosophy & Public Affairs 35:1 (2007), 40–68. Försvarar och prövar principen att alla vars intressen påverkas av ett beslut ska inkluderas i den demokratiska beslutskretsen.
12. Arash Abizadeh, ”The Scope of the All-Subjected Principle: On the Logical Structure of Coercive Laws”, Analysis 81:4 (2021), 603–610. Preciserar all-subjected-principen som ett krav på deltagande för alla som är underkastade politisk makt och de lagar som reglerar dess utövning.
13. Jo Freeman, under namnet Joreen, ”The Tyranny of Structurelessness” (föredrag 1970; första officiella publicering i The Second Wave 2:1, 1972). Den klassiska analysen av hur informella eliter kan uppstå och döljas i grupper som beskriver sig som strukturlösa. Nättexten på författarens webbplats sammanför flera publicerade versioner.
14. James C. Scott, Seeing Like a State: How Certain Schemes to Improve the Human Condition Have Failed (Yale University Press, 1998; den länkade paperbackutgåvan publicerades 1999). Scott analyserar hur stater förenklar natur och samhälle för att göra dem administrativt läsbara och hur schematiska modeller därefter kan användas för att omforma en komplex verklighet.
15. Miranda Fricker, Epistemic Injustice: Power and the Ethics of Knowing (Oxford University Press, 2007). Frickers begrepp vittnesorättvisa och hermeneutisk orättvisa belyser hur människor kan missgynnas som kunskapssubjekt och hur deras erfarenheter kan göras svåra att uttrycka och förstå.
16. J. R. R. Tolkien, brev 52 till Christopher Tolkien, 29 november 1943, i The Letters of J. R. R. Tolkien, red. Humphrey Carpenter med Christopher Tolkien (1981; reviderad och utökad upplaga 2023). Det relevanta utdraget återges i Nadia Dricis essä ”Leaf, by Niggle: the peculiar tale of a painter who liked to draw trees” på Tolkien Estates webbplats. I brevet ställer Tolkien filosofisk anarki bredvid ”okonstitutionell” monarki.
17. David Bentley Hart, ”Anarcho-Monarchism” (2010), samt hans senare förtydligande ”Noblesse Oblige”. Hart använder beteckningen i en polemisk och delvis lekfull kommentar och framställer den uttryckligen inte som ett politiskt reformprogram. Den senare texten är märkt som ett betalinlägg, men det relevanta förtydligandet framgår av den fritt läsbara inledningen.