Gustaf Ullman

Straff och kunskapens gränser Leibniz, anarkism och samarbete utan insyn Många politiska och juridiska resonemang börjar i moral: vad människor förtjänar. Jag vill börja i en annan ände, i en kunskapsfråga: vad kan vi faktiskt veta om varandra? För att göra den frågan precis är det fruktbart att gå tillbaka till Gottfried Wilhelm Leibniz. Leibniz var matematiker, logiker och metafysiker, och han tog på allvar ett problem som ofta förbises i samtida samhällsdebatt: människans inre är inte direkt åtkomligt för andra. Leibniz beskrev verkligheten som bestående av det han kallade monader. En monad är inte ett fysiskt objekt, utan ett centrum för perspektiv. Varje människa representerar världen på sitt sätt, utifrån sin position, sina relationer och sin inre dynamik. Den centrala satsen är att monaderna saknar fönster. Detta betyder inte att människor inte kan kommunicera eller samordna sig. Det betyder något mer exakt: ingen människa har direkt tillgång till någon annans inre e...

Modern fysik ger oss en karta över det möjliga: strukturer, symmetrier, dynamik, och ofta ett rum av alternativa utvecklingar. Men två frågor kvarstår även när kartan är tydlig: Varför finns fenomenologi överhuvudtaget? Varför är just en bestämd historia faktisk – alltså aktualitet? Det här inlägget formulerar en minimal metafysisk position som tar dessa frågor på allvar utan att göra dem till fysik. Jag skiljer mellan (i) fysik som teori om struktur och dynamik och (ii) ontologiska principer som rör vad som är fallet och vilken sorts faktum det är. Jag kommer dessutom att använda ordet ”Gud” – inte som en variabel i fysikens ekvationer, utan som ett klassiskt metafysiskt namn på en viss roll: en grundprincip som (a) gör fenomenologi ontologiskt relevant och (b) grundar aktualitet. Detta ligger nära hur ordet fungerar hos rationalisterna (exempelvis Leibniz) och i traditioner där ”Gud” närmar sig Logos eller den totala ordningen snarare än en interventionistisk agent (j...