Gustaf Ullman

Can Mathematics Describe Experience? by Gustaf Ullman Physics and mathematics are extraordinarily powerful. They allow us to predict eclipses, explain why the sky is blue, and design quantum computers. In each case, a structured formalism—equations, symmetries, categories—captures what can be measured and tested. Yet there is a striking boundary: no matter how refined the mathematics becomes, it never seems to tell us what it is like to see red, to hear a melody, or to feel pain. This boundary is not just a vague intuition. It arises from a structural feature of scientific theories, which I call operational closure . A physical theory is operationally closed if all admissible experiments and their combinations remain within the theory. For example, quantum mechanics is closed under sequential and parallel composition of processes, under conditioning on measurement outcomes, and under coarse-graining of statistics. ...

Varför jag inte tror på materialismen Materialismen framställs ofta som det självklara, nästan neutrala, antagandet i vår kultur: världen består av materia, och medvetandet måste förklaras som en biprodukt. Men det finns skäl att ifrågasätta detta, och ett av de starkaste skälen kommer faktiskt från fysiken självt. Fysiken och materiens upplösning I stort sett allt vi kallar ”materia” har en exakt matematisk representation i standardmodellen. Elektroner, kvarkar, fält och krafter – deras egenskaper uttrycks i termer av matematiska symmetrier och relationer. Nästan inget av det vi tillskriver ”materien” går bortom denna matematiska beskrivning. Om något är en illusion, då är det i själva verket materien i sin naiva mening. Här ansluter jag mig till ontologisk strukturell realism : vetenskapen når inte ”tinget i sig”, utan endast dess strukturella relationer. Och den materiella sidan av detta ”ting i sig” framstår snarast som en metafysisk rest – något som vi aldrig direkt erfar...

Är medvetandet en ”excitation” av ett fält? I fysiken beskrivs partiklar ofta som excitationer av fält: fotoner av fotonfältet, elektroner av elektronfältet. Denna föreställning ger oss en intuitiv bild av hur olika fenomen kan framträda ur något mer grundläggande. Frågan blir då: skulle även medvetandet kunna förstås i liknande termer? Här öppnar sig en möjlighet att vända på perspektivet och fråga om medvetandet självt inte är något som växer fram ur materia, utan tvärtom utgör det medium genom vilket materia, rum och tid existerar. 1. Ett fält som primärt I fysiken betraktas fält ofta som de mest fundamentala byggstenarna: det är i fälten som partiklar och krafter har sitt ursprung. Om vi överför denna tanke till medvetandet kan vi föreställa oss att det inte är något som emergent uppstår i hjärnan, utan en slags grundläggande ”fältstruktur” som inrymmer universum. I ett sådant synsätt är det inte medvetandet som finns i rum och tid, utan snarare rum och tid som framträ...