Gustaf Ullman

Straff och kunskapens gränser Leibniz, anarkism och samarbete utan insyn Många politiska och juridiska resonemang börjar i moral: vad människor förtjänar. Jag vill börja i en annan ände, i en kunskapsfråga: vad kan vi faktiskt veta om varandra? För att göra den frågan precis är det fruktbart att gå tillbaka till Gottfried Wilhelm Leibniz. Leibniz var matematiker, logiker och metafysiker, och han tog på allvar ett problem som ofta förbises i samtida samhällsdebatt: människans inre är inte direkt åtkomligt för andra. Leibniz beskrev verkligheten som bestående av det han kallade monader. En monad är inte ett fysiskt objekt, utan ett centrum för perspektiv. Varje människa representerar världen på sitt sätt, utifrån sin position, sina relationer och sin inre dynamik. Den centrala satsen är att monaderna saknar fönster. Detta betyder inte att människor inte kan kommunicera eller samordna sig. Det betyder något mer exakt: ingen människa har direkt tillgång till någon annans inre e...

Modern fysik ger oss en karta över det möjliga: strukturer, symmetrier, dynamik, och ofta ett rum av alternativa utvecklingar. Men två frågor kvarstår även när kartan är tydlig: Varför finns fenomenologi överhuvudtaget? Varför är just en bestämd historia faktisk – alltså aktualitet? Det här inlägget formulerar en minimal metafysisk position som tar dessa frågor på allvar utan att göra dem till fysik. Jag skiljer mellan (i) fysik som teori om struktur och dynamik och (ii) ontologiska principer som rör vad som är fallet och vilken sorts faktum det är. Jag kommer dessutom att använda ordet ”Gud” – inte som en variabel i fysikens ekvationer, utan som ett klassiskt metafysiskt namn på en viss roll: en grundprincip som (a) gör fenomenologi ontologiskt relevant och (b) grundar aktualitet. Detta ligger nära hur ordet fungerar hos rationalisterna (exempelvis Leibniz) och i traditioner där ”Gud” närmar sig Logos eller den totala ordningen snarare än en interventionistisk agent (j...

Observer-Equivariance: Objectivity as Invariance Under Perspective Change By Gustaf Ullman Modern physics is saturated with perspective-laden structure: reference frames, gauges, coordinate charts, foliations, clock choices, operational access, and observer-dependent decompositions. Yet the usual philosophical picture of “objectivity” is often described as if objectivity were achieved by removing perspective. This is not how physics actually works. The guiding idea of Observer-Equivariance (OE) is simple to state: physical objectivity is not the absence of perspective but invariance (or descent) under permitted changes of perspective . OE makes explicit what is tacit in ordinary practice: the formalism of physics already binds a perspective variable. Contents 1. The core idea 2. The span: Phenomenology, perspectives, structure 3. The Quinean diagnosis: the silent bound variable 4. Monad and time:...

Svarta hål, perspektiv och delad verklighet: en spekulativ not Det finns ett tankeexperiment som har följt svart-hålsfysiken i decennier. Alice faller in i ett svart hål. Bob stannar utanför och observerar. Vad är det egentligen som “händer”, och vad kan de två med rätta säga att de ser? Ur Bobs perspektiv (mer exakt: i Bobs koordinattid) närmar sig Alice horisonten utan att nå fram. Hennes signaler blir allt mer rödförskjutna och allt mer utdragna i tiden; bilden av henne “fryser” asymptotiskt nära horisonten och bleknar. Om Bob dessutom väntar extremt länge – för ett tillräckligt massivt svart hål kan det röra sig om tider i storleksordningen 10 100 år – förväntar sig den semiklassiska bilden att svart hålet långsamt avdunstar genom Hawking-strålning. Horisonten krymper och försvinner. Men om Alice aldrig passerade horisonten i Bobs beskrivning: vad blev det då av henne när horisonten till sist inte längre finns? Ur Alices perspektiv är historien en annan. Hon faller fritt o...

Observer‐ekvivarians och symmetrins ursprung — en översikt Det finns en gammal idé inom fysiken som ofta tas för given: att naturens lagar är desamma för alla observatörer. Inte bara i grova drag, utan exakt. Oavsett vem man är, var man befinner sig, eller hur man rör sig, ska man kunna göra fysik på samma sätt som alla andra. Men vi ställer sällan den djupare frågan: Varför borde naturen vara på detta sätt? Vad är det som gör det nödvändigt att lagarna ser likadana ut från olika perspektiv? I min forskning försöker jag svara just på den frågan. Resultatet är ett ramverk som visar något ganska radikalt: Symmetrierna i fysiken kanske inte är empiriska överraskningar — utan logiska nödvändigheter. 1. Perspektiv före fysik Utgångspunkten är enkel men kraftfull: En observatör är inte en person, utan ett perspektiv. Det kan vara ett koordinatsystem, ett referensramverk, ett val av struktur eller representation. Alla dessa perspektiv kan skilja sig å...

Can Mathematics Describe Experience? by Gustaf Ullman Physics and mathematics are extraordinarily powerful. They allow us to predict eclipses, explain why the sky is blue, and design quantum computers. In each case, a structured formalism—equations, symmetries, categories—captures what can be measured and tested. Yet there is a striking boundary: no matter how refined the mathematics becomes, it never seems to tell us what it is like to see red, to hear a melody, or to feel pain. This boundary is not just a vague intuition. It arises from a structural feature of scientific theories, which I call operational closure . A physical theory is operationally closed if all admissible experiments and their combinations remain within the theory. For example, quantum mechanics is closed under sequential and parallel composition of processes, under conditioning on measurement outcomes, and under coarse-graining of statistics. ...

Varför jag inte tror på materialismen Materialismen framställs ofta som det självklara, nästan neutrala, antagandet i vår kultur: världen består av materia, och medvetandet måste förklaras som en biprodukt. Men det finns skäl att ifrågasätta detta, och ett av de starkaste skälen kommer faktiskt från fysiken självt. Fysiken och materiens upplösning I stort sett allt vi kallar ”materia” har en exakt matematisk representation i standardmodellen. Elektroner, kvarkar, fält och krafter – deras egenskaper uttrycks i termer av matematiska symmetrier och relationer. Nästan inget av det vi tillskriver ”materien” går bortom denna matematiska beskrivning. Om något är en illusion, då är det i själva verket materien i sin naiva mening. Här ansluter jag mig till ontologisk strukturell realism : vetenskapen når inte ”tinget i sig”, utan endast dess strukturella relationer. Och den materiella sidan av detta ”ting i sig” framstår snarast som en metafysisk rest – något som vi aldrig direkt erfar...